Anna

Facebook har verkligen blivit ett hett samtalsämne i alla kretsar. Är det bra eller är det dåligt? Är det socialt okej att vara med på Facebook eller borde man låta bli? och om man är med, vad skriver man på sina statusar för att inte vara ett socialt freak? 

 

Det många verkar störa sig på är att alla verkar ha så fantastiska liv, åtminstone om man ska tro allt alla skriver i sina statusar, eller vad sägs om Soffmys med gubben framför teven. Älsklingspluttarna snusar så sött i sina rum, livet leker! Eller Idag har jag och gopluttarna bakat bullar, hejja oss! Ja ni fattar va? jag tillhör dem som tycker det är heelt okej att tala om hur bra det är. Det jag däremot inte tycker är okej är alla dessa människor som skriver om hur fantastiska deras liv är i en status bara för att mörka hur jävla dött och trist de har det egentligen. De som döljer sina lik i garderoben. Däremot tycker jag det är helt okej om livet ÄR misär, det hände något som faktiskt förgyllde dagen så att det fanns något att le åt och så skriver man om det - heeelt okej! Positiva händelser, ärligt skrivna, föder glädje även för andra. det sprids som ringar på vatten. 

 

Lika är det omvänt. Är det verkligen okej att bara skriva en massa negativt egentligen? Nej säger jag då. I mitt tycke är det helt okej, ja faktiskt fantastiskt i vissa fall när människor faktiskt berättar tråkiga saker som har hänt dem, sånt som har gett sår i hjärtat, skapat ilska osv. Det är bra för dem själva för på Facebook finns faktiskt många som läser, som bryr sig av hela sitt hjärta och som direkt kan ge sitt stöd till den som är ledsen/ilsken. Men gränsen för när det är okej att vara negativ och inte är väldigt hårfin. Vi hittar även här offerkoftorna. De som har bestämt sig i förväg att livet suger och att de alltid har otur och det enda du ser dagarna igenom på dessa människors statusar är typ Jaha... nu gick mackan sönder också när jag skulle bre den.Ingenting i mitt liv går som jag vill! Typiskt, nu blir jag utan lägenhet om fyra månader. Mitt liv går under (och så bor personen i en kommun där det vimlar av lediga lägenheter och du kan garanterat hitta en inom fyra månader. What's the problem liksom??). Jaha då vaknade jag lika trött som innan jag lade mig. Får jag aldrig vakna pigg och glad?? Alla ska gå ut utom jag för jag har jag alltid slut på pengar och det är sån skit att vara utan pengar!!!! ja jag förstår att livet suger för de här personerna ser aldrig på livet med optimism, de tror alltid att det värsta kommer att hända dem och vet ni vad? Det gör det! för ingenting i deras ögon kommer att bli bra någon gång. 

 

Till sist har vi det värsta bland statuskategorierna och det är såna kryptiska meddelanden som talar om att något tragiskt har hänt/är i görningen. Det är något personen vill säga men ändå inte tala om rakt ut. Personen som skriver en sån här status är i behov av att antingen bara skapa nyfikenhet (vilket den naturligtvis lyckas med) och /eller för att personen inte är riktigt säker på om den vill berätta det som trycker helt öppet men ändå känner ett tvång att faktiskt berätta en del, att berätta A men inte B helt enkelt. Här har jag riktigt svårt. Dels kan jag bli nästan förbannad! ja men om du ändå har sagt A, säg B också då! Alla har fattat att något har hänt och att det inte är så bra antagligen. Alla nyfikna kommer att börja tissla och tassla om vad det kan vara, ringer djungeltelegrafen och luskar till sist ut vad det gällde. För min del handlar det inte om någon av de kategorierna. Jag tycker det är vansinnigt jobbigt eftersom den härä människan har skrivit något kryptiskt för att denne vill på något sätt dryfta sin problematik men ändå inte. Om jag känner personen i fråga väl, så ringer jag antingen upp henne eller honom och frågar hur det är och vad som hänt, eller möljigen skriver jag ett personligt meddelande och frågar. Men alla dessa så kallade vänner jag har på Facebook, de som jag egentligen inte känner så bra, när de skriver ett sånt kryptiskt meddelande får jag nästan alltid ont i magen. Hur ska jag göra då?  Om jag skriver ett personligt meddelande och frågar hur det är och vad som hänt - uppfattas jag då som en nyfis som bara är ute efter att snoka? eller uppfattas jag som en som bryr sig? Jag skulle tippa på det första. Om jag inte kommenterar statusen och dessutom till en människa som uppenbarligen har det besvärligt med något så känns det som att jag är en struts som stoppar huvudet i sanden men samtidigt kan jag bara inte skriva t ex men gumman då! Jag finns här om du behöver prata! <3, för tänk om statusen inte var av så allvarlig karkatär, då framstår kommentaren som goddag yxskaft. Nej jag blir förbannad på sådana statusar! Varför då? Jo för att jag faktiskt BRYR MIG om det är så att den här människan mår dåligt över något. Jag skulle då mer än gärna lyssna, hjälpa stötta, peppa eller vad som krävs men jag vågar ju inte riktigt skriva och fråga med risk för att jag upplevs som en skvallerbytta som bara snokar och jag vill ju inte kommentera en status med hjärta, kärlek och kramar närjag inte vet vad det handlar om. Är jag feg som gör så här? Ja kanske... eller inte. Svårt att avgöra men förbannad blir jag det vet jag i alla fall med säkerhet. 

 

Och så hoppas jag ni förstår att det här är mitt personliga tyckande och att ni naturligtvis får skriva precis vad ni vill på era statusar. Jag kan som Facebookanvändare bara välja att blunda för vilka inlägg jag läser eller inte och du kära statusuppdaterare får ju naturligtvis skriva precis det du känner för men be mig bara inte att förstå alla gånger, däremot kan jag acceptera att vi är väldigt olika och så ska det få fortsätta att vara också. 

 

Natti natti på er.