Anna

Marken var nu täckt av snö. Kylan bet henne i kinderna och under skorna knarrade snön, både irriterande men samtidigt betryggande. Luften var kylig och frisk, gjorde henne levande. Trots det becksvarta mörkret kände hon sig trygg för snön låg där vit och rogivande, skänkte tystnad och ro till naturen. Snö är helt kart rogivande tänkte hon. Allt vilar, sover, återhämtar sig och mitt i allt det där ligger snön med sitt täckte och beskyddar allt som gått till vila. Hon knatade på. Det knarrande ljudet var lite lätt sövande men kylan bet sig friskt fast i hennes kinder, den kalla luften i näsan väckte upp henne till klarvakenhet igen. Honn var alldeles ensam på den lilla byvägen. Allt var dödande tyst. Aldrig någonsin kände hon sig så levande som mitt i allt det här bedövande tysta, i vilan och stillheten. 

 

Hon sträckte sitt huvud mot himlen. I det kompakta och molnfria vintermörkret gnistrade och blinkade tusentals, miljontals stjärnor. Långt långt däruppe i universum brann de alla med hoppets glöd, så oändligt stort och mäktigt att man blir knäpp av att ens försöka tänka tanken på hur stort och mäktigt hela universum är egentligen. Och här går lilla jag, knirr knarr under skorna, lilla jag på lilla jorden i stora enorma universum. Så otroligt liten, så obetydlig i det oändligt stora, mäktiga. och ändå, mitt i den mörka vinternatten, i den nästintill dödande tystnaden, stillheten. En liten och obetydlig människa i det enorma universum. Just där och då, i den stunden, tänkte hon. 

 

Hon stannade upp. knarrandet upphörde för en stund och så lyssnade hon.Tystnaden. Så öronbedövande tystnaden är tänkte hon. Mörkret och snön omslöt henne, vaggade henne lugn och trygg medan den kompakta tystnaden sjöng en serenad i hennes öron, ljuv musik. Varje kallt andetag hon drog in genom näsborrarna skänkte  henne ny kraft, ny energi, liv. Det är här, precis här i såna stunder som hon återhämtar sig. Precis som naturen, precis som djuren som gått i vintervila. Samla ny kraft, ny energi, nya flöden, nytt liv.