Etthundraförtiotvåååå meter - mitt sista bud!
Läste i tidningen Ljusnan idag om att Mettalicas trummis Lars Ulrich och Justin Timberlake har en och samma stalker efter sig - en kvinna som är helt besatt av dessa två stjärnor. Ljusnan berättar att kvinnan nu har fått besöksförbud efter att hon bl a hade tagit sig in i Justin Timberlakes trädgård och vägrat gå därifrån. Tidigare har kvinnan åkt fast efter att ha förföljt Guns N' Roses frontman Axl Rose. Nu ligger en dom som säger att om hon kommer närmare än 137 meter från stjärnorna och/eller deras familjer så åker hon fast igen.
Jag har så svårt att förstå, samtidigt som det är fascinerande, hur en person kan bli så hänförd över en människa att hon/han förföljer personen vartän den går och till och med kan tro att det är hon/han som tillhör personen. Den förföljda människans familj kan bli ett hot för förföljaren till så milda grad att familjen hamnar i fara. Jag begriper inte vad som försiggår i dessa stalkers hjärnor.
Det här skulle jag kunna skriva spaltmeter om men nu var det egentligen inte det jag fastnade för i artikeln utan det faktum att hon har fått en dom som säger att hon inte får gå närmare än 137 meter. Hundratrettiosju meter! Vadan denna ojämna siffra? Har någon statistiker räknat ut att det är ok att släppa stalkers så pass nära inpå som etthundratrettiosju meter men att riskkalkylen sen pekar stadigt uppåt om det är etthudratrettiosex meter och 7 decimeter?? Fascinerande må jag säga. Eller är det månne så att 137 är ett heligt tal? eller var det en förhandling?
Justin: Jag vill få igenom att hon inte får komma närmare än 150 meter! Advokaten: 130 meter! Det är mitt sista bud!! Justin: Äh, kom igen! Det handlar ju om mitt liv här... 148 meter - mitt sista bud!! Ja så fortsatte de så där tills de var nere på 137 meter...
Kom hem från min bokföringskurs för en stund sen. Förra gången gick vi igenom och testade Balansräkning. Idag stod Resultaträkning på listan. Det är ROLIGT faktiskt. Det trodde jag aldrig. De två enda anledningarna till att jag valde att anmäla mig till kursen var för att kunna hjälpa Skägget och för att jag alltid stoppar mig själv att starta eget med argumentet "Jag kan ju ingenting om bokföring och då kan jag ju inte starta eget" Så nästa gång jag ramlar över en företagsidé så kan jag i alla fall inte skylla på att jag inte kan bokföring! Om jag kommer med nya bortförklaringar så har jag bestämt mig för att jobba bort dem också, nu läll!
Ja ja... blir det inget eget företag så kanske jag kan bli en Tore Tumör i alla fall, som freakar ut på pensionskuvertet där det bara står en massa nollor...
20 november är det premiär i Arbrå för Bröllopsfotografen där Pölsa spelar en roll och den ska jag inte missa! Om du gillade Smala Sussie ska du nog inte missa den här heller... Tjipp tjipp!
Jag har så svårt att förstå, samtidigt som det är fascinerande, hur en person kan bli så hänförd över en människa att hon/han förföljer personen vartän den går och till och med kan tro att det är hon/han som tillhör personen. Den förföljda människans familj kan bli ett hot för förföljaren till så milda grad att familjen hamnar i fara. Jag begriper inte vad som försiggår i dessa stalkers hjärnor.
Det här skulle jag kunna skriva spaltmeter om men nu var det egentligen inte det jag fastnade för i artikeln utan det faktum att hon har fått en dom som säger att hon inte får gå närmare än 137 meter. Hundratrettiosju meter! Vadan denna ojämna siffra? Har någon statistiker räknat ut att det är ok att släppa stalkers så pass nära inpå som etthundratrettiosju meter men att riskkalkylen sen pekar stadigt uppåt om det är etthudratrettiosex meter och 7 decimeter?? Fascinerande må jag säga. Eller är det månne så att 137 är ett heligt tal? eller var det en förhandling?
Justin: Jag vill få igenom att hon inte får komma närmare än 150 meter! Advokaten: 130 meter! Det är mitt sista bud!! Justin: Äh, kom igen! Det handlar ju om mitt liv här... 148 meter - mitt sista bud!! Ja så fortsatte de så där tills de var nere på 137 meter...
Kom hem från min bokföringskurs för en stund sen. Förra gången gick vi igenom och testade Balansräkning. Idag stod Resultaträkning på listan. Det är ROLIGT faktiskt. Det trodde jag aldrig. De två enda anledningarna till att jag valde att anmäla mig till kursen var för att kunna hjälpa Skägget och för att jag alltid stoppar mig själv att starta eget med argumentet "Jag kan ju ingenting om bokföring och då kan jag ju inte starta eget" Så nästa gång jag ramlar över en företagsidé så kan jag i alla fall inte skylla på att jag inte kan bokföring! Om jag kommer med nya bortförklaringar så har jag bestämt mig för att jobba bort dem också, nu läll!
Ja ja... blir det inget eget företag så kanske jag kan bli en Tore Tumör i alla fall, som freakar ut på pensionskuvertet där det bara står en massa nollor...
20 november är det premiär i Arbrå för Bröllopsfotografen där Pölsa spelar en roll och den ska jag inte missa! Om du gillade Smala Sussie ska du nog inte missa den här heller... Tjipp tjipp!
