Avskedsansökan från jobbet som Anna
Mitt liv går just nu sannerligen på sparlåga. Jag ville helt ärligt en dag här säga upp mig från jobbet som Anna - Mig själv - men det går ju inte så nu har jag tagit semester, time out eller vad ni nu vill kalla det och så kommer jag igen när jag ser ljuset i andra sidan av tunneln.
Ja det är ingen hemlighet att jag inte mår bra för tillfället. Ni invigda vet också varför. Jag kommer inte att prata om orsaken till mitt tillstånd här på bloggen då det inte enbart omfattar mig. Huvudpersonen/personerna är någon annan och deras liv vill jag inte hänga ut utan tillåtelse. Det som hände skrämde skiten ur mig, värre än den värsta skräckfilm, värre än någon någonsin kan föreställa sig. Samtidigt stängde jag av helt och blev enbart praktisk under det första dygnet, tänkte på vad jag behövde fixa och ordna med innan jag själv faller. Ja, jag tänkte faktiskt så - JAG måste åka till jobbet och styra om för jag vet att jag inte kommer att vara här på ett par dagar. Sen bar det av till nästa instans där jag stod rak som en fura, pekade med hela handen, visade vägen och pratade med iskall röst om vad som hänt på senaste tiden, vad som kan ha föranlett orsaken, hur läget var förr, nu och vad jag tror längre fram. Allt var förnuft, förnuft, förnuft och struktur. Konstigt att den strukturerade sidan kommer fram så starkt i mig i krislägen, verkligen förbryllande.
När det värsta krisläget var över bestämde jag mig för att "belöna" mig med något "roligt" och det blev en fantastiskt trevlig fredagkväll, så här första kvällen då jag fortfarande befann mig i rationella men chockade Anna-fasen. Morgonen efter var den värsta mentala baksmälla jag någonsin upplevt och den sitter i ännu, mer än en vecka efter det som har inträffat. När jag tänker tillbaka på de fyra första dygnen så var det första dygnet ett enda adrenalinpåslag. Kroppen rusade värre än värst. Faktum är att jag kunde känna blodet rusa fram i ådrorna och så fort jag åt något (jo för jag var rationell nog att tänka på att jag behöver näring) så rusade näringen ut i alla celler och åts upp i ett kick. På en timme var jag vrålhungrig igen och inte hade jag tid att äta när det var så mycket som skulle fixas!?
Dygn två-fyra blev betydligt lugnare. Jag vaknade som sagt på lördag morgon med den värsta mentala baksmälla jag någonsin har upplevt. Huvudet sprängde. Kroppen var totalt utan energi. Om jag lyfte en arm så var den som spagetti, det gick inte att lyfta en arm med kraft och spänst. Det kändes som att jag hade sprungit ett maraton och sen gett mig i kast med att bestiga Mount Everest och lyckats. Mat, mat tänkte jag när jag vaknade så urlakad och så stoppade jag i mig frukost, så mycket jag förmådde. Det blev två mackor och sen sade det stopp. Sen låg jag i zipperallen på sängen och surfade runt, lyssnade på musik, grät en skvätt ibland men så mycket mer blev det inte. När kvällen kom gick jag till Sandra där vi delade en flaska skumpa och en flaska vitt. Under tiden jag satt där höll jag på att somna tre gånger och valde till sist att nattsömnen skulle få ta mig så jag gick hem och somnade på en grisblink. Alldeles innan jag somnade kände jag att magen kurrade lite. Just det, frukost var det enda energiintaget men nu orkade jag inte. Sömnen var viktigare.
Söndag vaknade jag med ett gott sinne men fortfarande samma mentala baksmälla. Huvudet sprängde i migränliknande attacker. Det måste bero på matbrist, tänkte jag och hävde i mig frukost. Med nöd och näppe gick det i två mackor. Sen diskade jag undan fyra dagars disk och gjorde snyggt i köket. Nu ska jag städa hela lägenheten och tvätta all smutstvätt, tänkte jag och sen gick jag och lade mig och blev kvar i sängen ända till kvällen då långa farbrorn och jag tog en biokväll. Direkt efter bion lade jag mig i sängen igen och somnade så fort att när jag vaknade höll jag fortfarande i mobiltelefonen.
Måndag var exakt samma sak. Frukost och gott mod men så fort näringen hade satt sig i kroppen orkade jag ingenting. Det blev ännu en dag i sängen men nu började frustrationen och rastlösheten komma, så även en uppdämd ilska som jag inte riktigt kunde adressera. Tisdag morgon vaknade jag tidigt och då kom djävulen i mig. Jag klev upp och bestämde mig att nu jäklar ska jag komma igång! Gav mig ut på promenad och gick i rask takt en ganska lång promenad. Sen hem för att stoppa i mig frukost och komma igång men det blev inte så mycket mer än så. Sandra ringde lite längre in på förmiddagen och då gick vi på ännu en promenad, en riktigt lång en på nästan en hel mil. SEN kände jag ett lugn i kroppen! Dagarna därefter har bestått av att kliva upp, äta och gå långa promenader och sakta sakta börjar jag nu ta mig tillbaka. Jag försökte mig på att jobba i torsdags men det tog tvärnit redan vid lunch så nu har jag bestämt mig för att ta paus från mig själv ett tag och helt enkelt hitta energin igen.
Jag har varit med om mycket i mitt liv men det här blev så ofantligt jobbigt då jag inte själv är direkt drabbad utan mer indirekt och det är skitjobbigt för jag kan inte styra situationen själv, jag kan inte kontrollera den på samma sätt som när det gäller mig, jag kan inte heller tala om hur personen/personerna ska göra, tänka, reagera, bearbeta för de har sitt sätt att tackla problem. Jag kan inte heller styra hur de ska tänka och göra samtidigt som det känns som ett enormt svek mot mig det som har hänt och det gör mig så himla besviken, arg och ledsen! Ja det här blev definitivt en helt ny nöt att knäcka. Men snart är jag på benen och är mitt gamla jag igen och förhoppningsvis ännu starkare där jag har hittat nya sätt att se på livet och nya positiva vinklingar men just nu är det tungt... och jävligt jobbigt. Så om jag inte är så engagerad, förstå varför och tänk på att jag kommer tillbaka i ny tappning - Anna 8.6 ;-)
Och nu ska jag sticka ut hakan lite mer. Jag är ju så KASS rent ut sagt på fysisk beröring bara så där... så om du ser mig och känner för att ge mig en kram - Gör det! Det är bra träning för mig : )
Puss på er
Ja det är ingen hemlighet att jag inte mår bra för tillfället. Ni invigda vet också varför. Jag kommer inte att prata om orsaken till mitt tillstånd här på bloggen då det inte enbart omfattar mig. Huvudpersonen/personerna är någon annan och deras liv vill jag inte hänga ut utan tillåtelse. Det som hände skrämde skiten ur mig, värre än den värsta skräckfilm, värre än någon någonsin kan föreställa sig. Samtidigt stängde jag av helt och blev enbart praktisk under det första dygnet, tänkte på vad jag behövde fixa och ordna med innan jag själv faller. Ja, jag tänkte faktiskt så - JAG måste åka till jobbet och styra om för jag vet att jag inte kommer att vara här på ett par dagar. Sen bar det av till nästa instans där jag stod rak som en fura, pekade med hela handen, visade vägen och pratade med iskall röst om vad som hänt på senaste tiden, vad som kan ha föranlett orsaken, hur läget var förr, nu och vad jag tror längre fram. Allt var förnuft, förnuft, förnuft och struktur. Konstigt att den strukturerade sidan kommer fram så starkt i mig i krislägen, verkligen förbryllande.
När det värsta krisläget var över bestämde jag mig för att "belöna" mig med något "roligt" och det blev en fantastiskt trevlig fredagkväll, så här första kvällen då jag fortfarande befann mig i rationella men chockade Anna-fasen. Morgonen efter var den värsta mentala baksmälla jag någonsin upplevt och den sitter i ännu, mer än en vecka efter det som har inträffat. När jag tänker tillbaka på de fyra första dygnen så var det första dygnet ett enda adrenalinpåslag. Kroppen rusade värre än värst. Faktum är att jag kunde känna blodet rusa fram i ådrorna och så fort jag åt något (jo för jag var rationell nog att tänka på att jag behöver näring) så rusade näringen ut i alla celler och åts upp i ett kick. På en timme var jag vrålhungrig igen och inte hade jag tid att äta när det var så mycket som skulle fixas!?
Dygn två-fyra blev betydligt lugnare. Jag vaknade som sagt på lördag morgon med den värsta mentala baksmälla jag någonsin har upplevt. Huvudet sprängde. Kroppen var totalt utan energi. Om jag lyfte en arm så var den som spagetti, det gick inte att lyfta en arm med kraft och spänst. Det kändes som att jag hade sprungit ett maraton och sen gett mig i kast med att bestiga Mount Everest och lyckats. Mat, mat tänkte jag när jag vaknade så urlakad och så stoppade jag i mig frukost, så mycket jag förmådde. Det blev två mackor och sen sade det stopp. Sen låg jag i zipperallen på sängen och surfade runt, lyssnade på musik, grät en skvätt ibland men så mycket mer blev det inte. När kvällen kom gick jag till Sandra där vi delade en flaska skumpa och en flaska vitt. Under tiden jag satt där höll jag på att somna tre gånger och valde till sist att nattsömnen skulle få ta mig så jag gick hem och somnade på en grisblink. Alldeles innan jag somnade kände jag att magen kurrade lite. Just det, frukost var det enda energiintaget men nu orkade jag inte. Sömnen var viktigare.
Söndag vaknade jag med ett gott sinne men fortfarande samma mentala baksmälla. Huvudet sprängde i migränliknande attacker. Det måste bero på matbrist, tänkte jag och hävde i mig frukost. Med nöd och näppe gick det i två mackor. Sen diskade jag undan fyra dagars disk och gjorde snyggt i köket. Nu ska jag städa hela lägenheten och tvätta all smutstvätt, tänkte jag och sen gick jag och lade mig och blev kvar i sängen ända till kvällen då långa farbrorn och jag tog en biokväll. Direkt efter bion lade jag mig i sängen igen och somnade så fort att när jag vaknade höll jag fortfarande i mobiltelefonen.
Måndag var exakt samma sak. Frukost och gott mod men så fort näringen hade satt sig i kroppen orkade jag ingenting. Det blev ännu en dag i sängen men nu började frustrationen och rastlösheten komma, så även en uppdämd ilska som jag inte riktigt kunde adressera. Tisdag morgon vaknade jag tidigt och då kom djävulen i mig. Jag klev upp och bestämde mig att nu jäklar ska jag komma igång! Gav mig ut på promenad och gick i rask takt en ganska lång promenad. Sen hem för att stoppa i mig frukost och komma igång men det blev inte så mycket mer än så. Sandra ringde lite längre in på förmiddagen och då gick vi på ännu en promenad, en riktigt lång en på nästan en hel mil. SEN kände jag ett lugn i kroppen! Dagarna därefter har bestått av att kliva upp, äta och gå långa promenader och sakta sakta börjar jag nu ta mig tillbaka. Jag försökte mig på att jobba i torsdags men det tog tvärnit redan vid lunch så nu har jag bestämt mig för att ta paus från mig själv ett tag och helt enkelt hitta energin igen.
Jag har varit med om mycket i mitt liv men det här blev så ofantligt jobbigt då jag inte själv är direkt drabbad utan mer indirekt och det är skitjobbigt för jag kan inte styra situationen själv, jag kan inte kontrollera den på samma sätt som när det gäller mig, jag kan inte heller tala om hur personen/personerna ska göra, tänka, reagera, bearbeta för de har sitt sätt att tackla problem. Jag kan inte heller styra hur de ska tänka och göra samtidigt som det känns som ett enormt svek mot mig det som har hänt och det gör mig så himla besviken, arg och ledsen! Ja det här blev definitivt en helt ny nöt att knäcka. Men snart är jag på benen och är mitt gamla jag igen och förhoppningsvis ännu starkare där jag har hittat nya sätt att se på livet och nya positiva vinklingar men just nu är det tungt... och jävligt jobbigt. Så om jag inte är så engagerad, förstå varför och tänk på att jag kommer tillbaka i ny tappning - Anna 8.6 ;-)
Och nu ska jag sticka ut hakan lite mer. Jag är ju så KASS rent ut sagt på fysisk beröring bara så där... så om du ser mig och känner för att ge mig en kram - Gör det! Det är bra träning för mig : )
Puss på er
