Torsdag är bra för då är det nära helg!
Döden
Dags att förändra, släppa och gå vidare. Släpp gammalt bakom dig, ta in nytt, förändra, se möjligheterna, de kan inte ha varit så många i det förgågna, det spelar ingen roll vad du fastande i, du kan nu frigöra dig...- Använd din livskraft!
Skrattade rätt gott faktiskt! Det är inte för inte som mina gamla barnomsvänner frågar mig om sånt som hände för längesen, för det brukar vara jag som kommer ihåg! Kanske dags att släppa och gå vidare?
I morgon fredag har företaget sommarfest nere på Långnäs. Det ska bli jätteskoj, men samtidigt är jag lite ambivalent då Sven Zetterberg spelar tillsammans med the Rockarounds på Tranan i morgon. Jag och Skägget vill ju så gärna få se Svempa live igen men lyckas aldrig pricka in honom då han spelar här i trakterna - typiskt! Nåväl, det blir fler gånger...
Tänkte apropå minnen, precis när jag skrev om att det kanske är dags att släppa taget kom jag att tänka på en gång från när jag var kanske 12 år. Jag och Millan var ute och red långt uppe i skogen. Det var mitt i vintern och när vi kom ut ur skogen på det som annars är en grusväg men som nu var hårt packad snö, så hårt att det blir så där perfekt sparkföre du vet. Framför oss hade vi en liten svacka och sen en lång backe upp och vi tänkte galoppera upp för backen. Den häst jag hade blev så ivrig och skulle absolut vara först så hon drog i väg så häftigt att hon halkade omkull trots broddar och allt. jag hamnade under hästen och mitt huvud slogs hårt mot marken när hästens tyngd tryckte ner mig. Det var nog tur att jag hade hjälm för när jag vaknade till liv var Millan och hästar längst uppe i backen. jag reste mig och började att gå. Jag var nog inte riktigt vid medvetande, allt var väldigt suddigt och det var jobbigt att gå. Plötsligt glider en merca upp bredvid mig. en gubbe vevar ner rutan och frågar om jag vill åka med. Då kvicknar jag till. Gubben var väldigt lik en kompis farfar som nyligen hade dött så jag trodde att jag svävade mellan liv och död och tänkte att OM jag åker med honom så vandrar jag över till andra sidan. Minns hur jag sträckte på mig, sa att jag var okej och trampade vidare. Gubben fortsatte att fråga om jag inte skulle åka med, för antagligen hade han väl sett hela olyckan, men jag tackade ihärdigt nej. När han åkte tänkte jag segervisst " YES! Jag vann över döden den här gången!"
Lite mer skön musik innan jag avslutar bloggen för idag:
