Anna

Sent igårkväll kom jag hem från det chefsprogram vi alla chefer genomgår på min arbetsplats. en utbildning i sex omgångar på två dagar per gång med en hel del hemuppgifter mellan omgångarna. Syftet är att vi ska bli hållbara, att ha balans mellan arbete och fritid, att lyckas med förstklassiga resultat och ... ja, bli en hållbar chef helt enkelt. Efter varje kurstillfälle fastnar jag alltid i ordet hållbar, vad är det? Hur är man när man är hållbar? Är det att kasta tillbaka alla apor som slängs på mig eller är det att hålla ihop när alla drar från olika håll? Är hållbar att jag levererar stabila resultat samtidigt som allting annat och sen går hem och levererar stabila resultat i hemmet också, matlagning, vara en god mor/far, hinna med familj, vänner, intressen och kanske gå en kvällskurs? Hinna ha lite nöjen? När jag är hållbar, hittar jag Anna, mig då? 

 

Vi hade en mycket intressant dag igår som startade tankegångarna kring min egen process som mig själv, det här med att vi alltid har ett val. Vi har alla ett val, alltid. Kursledaren beskrev orden självkänsla, självsäkerhet och självförtroende på ett så bra sätt genom en sån där leksaksgubbe med rund och tung gump i botten som reser sig upp varenda gång man puttar till honom. Huvudet är självförtroendet, självsäkerheten är det yttre skalet och självkänslan är gumpen i botten. En person med stark självkänsla reser sig ganska snabbt igen medan om självkänslan är riktigt låg kan du bli liggande riktigt länge. En del reser sig aldrig igen utan blir sin rädsla, jag ÄR min sjukdom och kan aldrig jobba igen, jag ÄR min sjukdom och därför blir aldrig mitt liv bra igen. Eller så kan man göra ett val. jag har fått min sjukdom, jag kan inte göra det här men istället har jag hittat nya vägar till ett bra liv. Jag trivs inte med mitt jobb så jag söker mig ett nytt. Jag har ett dåligt förhållande och därför väljer jag att reda ut det och kommer vi ingenstans med det är det dags för mig att gå vidare. Om vi inte har vår självkänsla är det också lätt att vi går upp i huvudet, självförtroendet och analyserar sönder våra beteenden istället. 

 

Det här fick mig att börja fundera. jag har många demoner i mig och i mångt och mycket har jag kommit till att det är min bristande självkänsla som hindrar mig och när ledaren pratade om i stadiet självkänsla, att det är lätt att vi lyfter upp bristerna i självkänslan upp i självförtroendet och istället tänker en väldigt massa, istället för att känna hur det faktiskt är tänkte jag först, det där är JAG. Men så började jag fundera igen. Är det verkligen då? Jag har lätt, ja faktiskt mycket lätt för att resa mig igen. I det mesta stannar jag inte kvar utan gör mina val för att må bra men visst har jag och har alltid haft en tendens att älta det förflutna. Men är det verkligen en stor brist i min självkänsla jag har? Kanske är det jag som har stannat i stadiet jag ÄR dålig självkänsla för att slippa ta itu med de rädslor som är störst hos mig, små men betydelsefulla delar i min självkänsla och istället gör jag det till att hela min självkänsla ÄR dålig hos mig? 

 

Efter igår har jag gjort ett val. Ett val jag gjorde för längesen och har börjat jobba med och som jag inser nu har gjort mycket större än vad det behöver vara. Det är ju så enkelt, jag behöver ju bara göra ett val och det är att våga hoppa. Att våga hoppa utför stupet och lita på att bungyjumpsnöret sitter som det ska och jag fångas upp. Min rädsla handlar just om kärlek, om rädslan att bli sårad så därför väljer jag alltid säkra vägar, vägar som inte kan skada mig så hårt. Jag skyddar mig själv bakom fraser som jag är inte romantisk, jag klarar mig själv, kan själv och behöver inte dig som ett behov nej hu! Var för sjutton inte beroende av mig heller för då kvävs jag! Men alla människor har ett behov av att vara behövda. Alla människor har ett behov av att vara liten och bli omhändertagna. Alla människor har också ett behov av att vara älskade. Det gäller bara att hitta balansen så att man inte kväver varandra och framförallt att våga! Att våga blotta sig själv, att våga vara själsligt naken inför sin partner. Därför har jag bestämt att jag från och med nu ska våga mer, våga känna efter, våga börja leva efter det jag faktiskt vill ha, inte våga leva efter det som åsamkar minst sårskador och genom att jag har skrivit ner det här nu och faktiskt blottar det här offentligt så har jag genast ökat mina chanser att lyckas enormt mycket mer än när det bara stannar som en tanke. 

 

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om det här. Efter att ha stött och blött vänners, bekantas och rena främlingars  partnerrelationer så ser jag ofta samma mönster som hos mig men att det tar olika uttryck. Strutsbeteendet är det allra vanligaste där personerna i en relation stoppar huvudet i sanden för att inte behöva se hur relationen egentligen är. Skrapar jag lite på ytan så kommer den fram, det där finstilta de inte förstår själva men som både hörs och märks så tydligt. De är rädda. Rädda för att upptäcka att drömpartnern inte var den där drömpartnern de trodde. Men tänk om de vågade, vågade ställa sig själsligt nakna inför varandra och göra ett försök att reda ut sin situation. Ta reda på vad som fattas dem, vad som drar ner dem i relationen, prata om hur de ser på varandra nu efter ett antal år tillsammans, att gemensamt hitta en väg framåt. Det kan ju faktiskt vara så att de skulle kunna komma framåt tillsammans i ett samliv som fungerar, skänker näring, kärlek och glädje istället för att bara ha den där polityren de jobbar så hårt för att skapa, den där fina ytan utåt. All energi går åt till att putsa ytan för att ingen ska se hur illa det är med relationen. De köper nya bilar, har ett fint hus, visar fram sina välartade barn, har bjudningar för att visa hur fantastiskt bra de har det, lägger all fokus utåt istället för att titta inåt. Vänta, är det så att de lägger allt fokus på självsäkerheten? Det ytliga? Det här är de "Lyckligt lottade familjerna", de som svarar på frågan, Är du lycklig? med svaret, Jag är lyckligt lottad. 

 

De lyckligt lottade relationerna gör mig förbannad. Människor som stannar på sitt jobb fastän de vantrivs något alldeles fruktansvärt gör mig så förbannad. Människor som stannar i sin utveckling medvetet, som ÄR sin situation och gör sig själv till ett offer, som hela tiden tror att det värsta ska hända gör mig förbannad, på riktigt. Varför har jag inte förstått men jag ser det nu, varför det är så. Min ilska handlar egentligen om en frustration. Jag om någon vet att det går att göra ett val, att det går att få ett bättre liv, att det går att vända en nedåtgående trend till livssuccé. Visst, jag har mycket kvar än att lära men när jag tänker på allt jag har gått igenom i mitt liv och hur jag har vänt det bit för bit, hur jag hela tiden reser mig och går stark ur situation efter situation är en känsla som faktiskt är underbar mitt i allt elände som har varit. Därför blir jag så frustrerad, så arg och förbannad när alla dessa människor som väljer att ligga ner platt, som en våt fläck eller med huvudet i sanden inte förstår hur mycket bättre livet skulle bli om de bara vågad lite mer, om de bara vågade göra ett val, ett annat val än valet att stanna i sin egen misär.