Året som gått Del 1
Det låter som att jag har påbörjat min nyårskrönika men än så länge är det bara i början av september. jag är dålig på nyårskrönikor trots att jag varje år har glänsande idéer om hur jag ska utforma mitt år som gått och tankar kring text och bild ibland känns rentav geniala så får jag liksom aldrig ner det på papper för när det nya året börjar så känns det helt plötsligt inte så viktigt. Så ny påbörjar jag lite av en krönika för 2012 so far. Vissa månader är uteslutna men några gulkorn har jag absolut lust att bjuda på.
Under vintern var jag, Jenny och Katarina till Gävle för att var med i Modellab, ni vet de där företagen som reser runt och erbjuder gratis sminkning och fotografering helt gratis. Sen när man får se bilderna och fastnar för dem så kostar de multum. Jag har konstant vägrat att göra det här men Jenny övertalade mig till sist. Det här var under min riktigt tunga period av året och Jenny använde tunga argument jag inte kunde säga nej till. Kom igen! Vi gör det till en rolig dag, blir sminkade och fotade, skiter i att köpa bilderna och sen går vi ut och gör stan osäker ett tag och bara skrattar och har roligt! Ja okej då tänkte jag.
Tre tappra själar var vi som tog ett relativt tidigt tåg ner till Gävle. Kl 14 skulle vi få bli sminkade så när tåget rullade in i kaffestaden hade vi tid till både shopping och lunch. I väskan fanns kyld bubbel åt oss som vi skulle njuta av under sessionen. Lagom till klockan 14 klev vi in genom dörrarna till det sunkiga Folkets Hus i Gävle och anmälde oss hos ett gäng hippa ungdomar som var ganska blasé om jag ska vara riktigt ärlig. Vi blev anvisade att sätta oss och vänta på vår tur. Det skulle inte dröja så länge.
Som vi väntade! Det gick en timme. Nu började vi skruva på oss. Jenny pep iväg och frågade om det skulle dröja länge till. nej då, nu var det snart vår tur.Den första flaskan bubbel korkades upp. Vi var tvungna att göra något för att hålla humöret och väntlusten uppe! Den kittlande drycken gled ganska snabbt ner i våra strupar. Vid det här laget började vi fundera om vi skulle hinna med tåget hem. Jenny stövlade iväg igen och passade samtidigt på att tala om att vårt nästsista tåg minsann skulle gå om en timme. Hon möttes av samma besked att snart, snart var det vår tur. Det hade tydligen blivit några dubbelbokningar.Några??
Så länge var det ingen nöd på oss. Vi korkade upp flaska nummer två och hade egentligen det rätt gott om vi borståg från oron över att missa sista tåget hem. Vi trodde att det fanns ett halvsent tåg att åka men 18.15 var vår sista chans att komma hem. De senare tågen var inställda. Visst, hotell var en möjlighet, om det inte vore för att både Jenny och Katarina hade barn som väntade på att de skulle komma hem till kvällen så det var inget alternativ för oss.
Till sist stövlade jag fram och tog fram min myndiga röst där jag deklarerade att antingen får vi komma in nu eller så går vi. Inte fullt riktigt så gick det till men jag upplyste dem om att vi hade en och en halv timme kvar till vårt sista tåg och att tyvärr, TYVÄRR måste vi snart ta ett beslut om vi ska strunta i alltihop och gå mot tåget. Då fick vi komma till sminkning i alla fall. Sen blev det väntan igen. Ännu en gång deklarerade jag vad jag precis sagt innan sminkningen och bara en kort stund efter kom en tjej och bad oss gå ut i korridoren längst ner från stora entrén till smink och fotografering. Strax därefter tog de in oss bakvägen före en massa andra stackars tappra själar som väntat hela dagen men som inte hade ett sista tåg att vänta på och så satte fotandet igång. So far so good men som de oerfarna modeller vi är tog det sin lilla tid att bli fotade samt att det ofta var kö vid de olika fotostationerna på grund av en dåli logistik av fotograferna så när hon äntligen var klar med oss tre tanter var det bara en kvart kvar tills tåget skulle gå och naturligtvis var de angelägna om att vi skulle få se de bilder de hade bemödat sig att ta på oss. Det skulle bara ta fem minuter, inget mer! Det var nära till stationen, bara tre minuters gångväg så vi sa okej till det men Jenny ringde genast sin bror som tillfälligt var hemma på besök och frågade om han kunde hämta oss i Söderhamn om vi hittade ett tåg dit. Vi kände alla tre att några fem minuter skulle det nog inte ta. Det gjorde det inte heller.
Exakt 18.15 kom fotografen och en person till och berättade att de hade stött på ett problem som hände endast en gång på tusen. Bilderna gick inte att få fram från minneskortet. Innan vi hade rört en min säger killen, som just fällt det i hans tycke brutala kommentaren, med teatralisk min och stora gester, LUGN, bilderna finns där! men jag måste bara till hotellet och hämta programmet som kan plocka fram bilderna! Det tar bara några minuter att åka dit och sen har vi dem klara på ett kick. När går ett tåg sa ni? Nu, svarade jag. Killen som nu är jäkligt stressad hörde förmodligen inte vad jag svarade och fortsatte med övertygande röst att det skulle gå så fort att fixa det, bara tio minuter nu. Och när går tåget sa ni, kom frågan igen. Ja NU! svarade jag med illa dold irritation och fortsatte med informationen att vårt sista tåg nu hade gått mot Bollnäs och antingen fick vi ta taxi i tio mil eller hitta ett tåg till en annan stad och be till gudarna att någon vän eller släkting kunde hämta oss där. en tredje tjej dök upp och tillsammans tisslade och tasslade de under några minuter och till sist vände sig den sist anlände tjejen till oss och sa, Eh... tåget går alltså nu? Eh... ja... var det så svårt att förstå minns jag att jag tänkte. Ja men då gör vi så här, fortsatte hon, vi bjuder er på hela bildpaketet, alla tre. Spring och försök ta ert tåg och så skickar vi bilderna till er. Det duger svarade Katarina, vände på klacken och sprang därifrån.
Fnissande sprang vi därifrån. Bildpaketen skulle ha kostat oss 2500 kr per person och nu fick vi dem gratis, röta!
På tågstationen var det tämligen tomt. Vi skyndade fram till biljettautomaten och började leta tåg mot Söderhamn. Det skulle gå ett X2000 om en timme. Katarina började knappa sig fram på automaten för att köpa biljett. Då kommer en taxichafför och frågar, ska ni till Söderhamn? Jag tittade förvånat på honom. Eh... ja? Han fortsatte sitt frågande, Tre personer? Ni är tre va? Det var bara vi i hallen så det var ganska uppenbart men han ville nog försäkra sig om att han hittat rätt personer. Jag svarade att sist vi räknade efter var vi tre men att någon taxi var nog inte menat åt oss. Men ni har väl kommit med tåg från Stockholm som skulle komma till Gävle för två timmar sen va? han tittade stint på oss och i handen höll han hårt i sin körorder, så hårt att knogarna vitnade. Med skratten bubblande i strupen svarade jag honom att vi önskade att vi hade kommit med ett tåg från Stockholm och att en taxi nu väntade på oss och så förklarade jag mycket kort vad som hänt oss. Chaffören tittade på Katarina som knappade på för att köpa biljetter och sa, Det är ingen idé ni köper några tågbiljetter i alla fall. Ett tåg har spårat ur i Söderhamn så det är helt stopp i tågtrafiken. Sen försvann han för att leta sina resenärer.
Lite lätt chockade satte vi oss och funderade på vad sjutton vi skulle göra nu. Jennys och Katarinas barn skulle snart ringa och oroligt fråga när de kommer hem. Vi satte oss ner och konfererade och inventerade vilka vi kände som skulle kunna tänka sig att åka ner till Gävle och hämta upp tre nysminkade och nyfotade brudar med magarna fulla av bubbel som nu mest bubblade jäsande i magarna. Det där kittlet var liksom borta. Då, från ingenstans, dyker taxichaffören upp igen och börjar berätta att han precis hört att tågtrafiken så sakta börjat snurra igen och att ett X-tåg mot Söderhamn tydligen hade gått 18.17. Jag tror att de tre jag skulle köra till Söderhamn har hoppat på det tåget, berättade han och fortsatte, så eftersom jag inte hittar några att köra och JAG HAR LETAT ÖVERALLT, nästintill skrek han övertygande, ja... jag kör er. Ta era väskor så går vi till bilen.
Vi trodde inte det var sant! Först fnittrande och sen med bubblande högt skratt trippade vi efter honom mot bilen. I mun på varandra berättade vi om vår dag och så skrattade vi återigen som dårar. Taxichaffören skrattade han också och förundrades över vilken tur vi hade haft hela dagen. När han släppte av oss kände vi alla tre att han verkligen var en ängel som faktiskt tog sig tid att köra oss istället för att bara konstatera att han slapp köra tre Söderhamnsbor som SJ betalat i förväg och istället ta nya kunder i stan. Vi grävde i våra plånböcker för att ge honom en rejäl slant som tack för besväret men ingen av oss hade kontanter på oss. Jag förbannade tyst kontokortsvärlden vi lever i idag och i kör muttrade vi högt över att vi inte hade något att tacka honom för men han deklarerade bara att det var ett sant nöje att höra om vår dag och det räckte. Men tacksamma blickar och varma handslag fick han innan han åkte. Bilderna nedan är från den här dagen och varje gång jag ser dem blir jag full i skratt när jag tänker på hur snett allting var och hur galet roligt det trots allt slutade.
. 
