Omstart
Uj uj uj vad dålig jag har varit på att blogga en längre tid nu. Tänkte ta ett omtag med bloggeriet och göra en nystart med hjälp av nytt utseende. Insåg hur fruktansvärt dålig jag har varit på att skriva när jag inser att jag har gjort fem blogginlägg sen flyttlasset till Bollnäs gick och det är snart ett år sen. Om två månader går flyttlasset igen till en ett rum mindre lägenhet. Jag blir fortfarande stadsbo men inte fullt så supercentralt som nu. men jag tror nog jag ,kan påstå att jag kommer att bo mitt på stan nu också.
2012 har hittills varit en prövning i ständig berg- och dalbana. Om jag säger att det bara har varit guldkorn och positivt ljuger jag. Tårarna har varit många och av olika orsen tyaker men när de perioderna har varit över, ja även mitt i det värsta gör jag som jag alltid gör, hänger upp mig på små, små guldkorn i vardagen. Den allra värsta perioden det här året, min livs största prövning hittills i det här livet, var i vintras/vårvintras då jag under en period låg i sängen mer eller mindre hela dagarna och inte tog mig för att göra något alls. Det enda jag gjorde en dag kunde vara en helt underbar promenad i strålande solsken, ett biobesök med en älskad vän och vips hade jag överlevt den dagen. Jag fick näring av de små, små händelserna och en par veckor senare stod jag stark igen och kunde så sakta bege mig tillbaka till ett mer normalt Annastadie. När sådana här perioder är över och bearbetade föredrar jag att gå vidare och njuta av att vara Anna och levande igen. Som jag skrev om tidigare har jag upplevt mycket fint under året också. En ny person kom in i mitt liv och har satt sig djupt inne i mitt hjärta. Du vet vem du är. Jag har också haft fina, hysteriskt roliga, magiska och helt underbara dagar med nära och kära under året som gått. I kommande blogginlägg ska jag lägga in lite bilder och berätta lite om situationen kring bilden/bilderna för att uppdatera er på vad som har hänt 2012. Det är bara ett axplock av många, många guldkorn.
Idag är en mindre bra dag förresten. För er som känner till vad PMS kan ställa till med så har ni nog en aning om vad jag pratar om. Jag har inte problem med argt humör, godis- och matsvullande. Nej, något sånt är inget problem. Ofta när jag berättar för män att jag har stora problem med PMS skrattar de och säger att de minsann ska reta gallfeber på mig när jag kommer till det kritiska momentet. Det lyckas de inte med. Mitt problem är att jag blir så vansinnigt låg och svart. Under ett dygn eller två känner jag ingen mening med någonting alls. Tårarna rinner för allt och ingenting. Hela världen är mot mig känns det som och jag känner mig totalt oälskad och som den mest ensammaste person i världen. Såna dagar är det svårt att ta ett nej eller att inte bli erbjuden att umgås med någon. själv kommer jag mig inte för att fråga just för jag tror att ingen i hela världen vill veta av mig. Just idag är en sån dag. Ja, just den här gången har jag insett att det är min PMS som talar och då går det lite bättre men tårarna rinner likt förbaskat i alla fall och lika instängd blir jag men jag vet i alla fall så mycket att om en eller två dagar är det över och då börjar jag leva mitt vanliga liv igen.
So long så länge : )
